Isak var min första alldeles egna hund, och lämnade mig allt för tidigt.

När jag var 15 år gammal fick jag tillåtelse av mina föräldrar att skaffa mig en alldeles egen hund. Jag var väldigt förtjust i vår Eskil, och valet föll därför på en nära besläktad hund med Eskil.

Till en början hade jag bestämt mig för att jag ville ha en svart hund, men när jag stod där framför valparna så var Isak den  som lös med sin utstrålning och personlighet redan då. När han fanns var valet inte svårt.

Sen den dagen var det Isak och jag. Radarparet som knappt klarade av att vara ifrån varandra.

Isak var på många vis en speciell herre, och inte den lättaste för en 15-årig tjej att börja sin tävlingskarriär med. Sen vad det berodde på kan man fundera på, antagligen en bladning mellan hans personlighet och att jag var så pass ung.

Isak blev ändå den som förde ut mig i hundvärlden med storm. Den som fick mig att inse att jag alltid kommer ha en hund vid min sida.

Han var en vän att luta sig mot i både vått och torrt.

På vår resa tillsammans genom livet var vi med om mycket, och han lärde mig massor!

Det var inte många som gick oberörda efter ett möte med Isak, antingen så älskade man honom eller hatade honom.

Tyvärr fick inte Isak leva så länge som han förtjänade, utan drogs bort från mig alldeles för tidigt.

Sommaren 2007 började jag förstå att något inte stod rätt till med min bäste vän. Han hade inte längre samma positiva inställning till livet, och orkade inte fullfölja sin arbetsuppgifter som han tidigare utfört med glädje. Vi trodde till en börja att han drabbats av någon fästingburen sjukdom. Men tyvärr så var inte sanningen så enkel...

Hösten 2007 flängde vi in och ut på djursjukhuset konstant utan att hitta något fel på Isak. Han tappade mer och mer motivation till livet, och jag tvekade många gånger om det verkligen var något fel på honom, eller om det bara var "ålderskrämpor".

Men symtomen blev fler och fler. Isak började dricka kopiöst mycket, och kissade därmed inne. Han tappade all sin underull och den kom inte tillbaka, så han gick konstant med täcke utomhus för att inte frysa. Han tappade 5 kilo i vikt, vilket var 20% av hans kroppsvikt. Han blev väldigt hungrig och började stjäla mat. Han började få balanssvårigheter och snubblade på promenaderna och i vår trappa hemma, och sen började även bakkroppen att "halka efter". Han klarade inte längre hopp, som att t.ex. ta sig in i bilen, eller upp på en sten.

Han tappade också sin position i flocken, och berördes inte längre av att inte få "bossa".

I slutet av November fick han diagnosen Cushings sjukdom. Isak framtid såg så pass dyster ut att vi beslutade att han skulle få sluta sin kamp redan där. Den 27 November 2007 fick han därför sin sista spruta, och fick lugnt somna in i mina armar.

Jag saknar fortfarande min Prins så att det gör ont i hela kroppen, och jag vet inte när jag ska kunna känna mig tillfreds med hur livet numera ser ut. Utan Isak...

En sak vet jag, och det är att Isak är befriad från sina smärtor nu. Han är fri, och jag hoppas att han minns mig med samma glädje som jag minns honom!

Ingen lycka är evig! Men det är min kärlek till Isak. Mitt livs prins!

Tack för lånet, av den finaste av dem alla!